Jag är en äkta Bruksare! Vad det är kommer att framgå för de som läser boken.

Namn:	Jan-Eric Bohm
Född:	1963
Familj:	Hustrun Susanne, sonen Oliver och dottern Julia. Fem syskon (systrar), massor av svågrar och syskonbarn på min och min frus sida. Pappa Alvar och mamma Siv.
Bor:	Karlstad
Yrke:	Marknadschef på IT-företag och hobbyförfattare

Arbetat som rörmontör, fotbollsspelare, systemutvecklare, projektledare, IT-chef, VD, Driftchef och Marknadschef. Engagerad i några styrelser, tränat ungdomslag i fotboll, sysslar med trädgårdsarbete och skrivande för att koppla av.

Jag växte upp på 60- och 70-talet i Degerfors. Stolt över att ha bott i en enrummare med vedspis, vi var två vuxna och i perioder fem syskon. Idrott har präglat hela min uppväxt, framför allt fotboll.

Från och med den dagen jag första gången som sjuåring fick bära den rödvita degerforsdressen med järnmärket på bröstet har det varit fotbollen som varit min förstasport. Tidigt fick man följa med pappa till Stora valla på match. Min absoluta dröm som ung spelare var att själv en dag få springa ut på A-planen och representera DIF’s förstalag. Det är väl det enda som jag tycker inte har skett av en slump här i livet. Kanske är det så som många anser att inget sker av en slump? Men hursomhelst så kändes det tidigt att där skulle jag vara med en dag, i "Rövitt".

Alltid var man stolt över att tillhöra Degerfors IF, bära dess emblem representera dem i olika sammanhang. I ungdomsåren skedde det i pojk och juniorlag, Värmlandslaget, elitpojkläger och i Juniorlandslaget. Bara då, med svenska landslagets gula och blå färger har jag kunna uppbringa samma känsla av stolthet som med den rödvita dressen.

Som 17-åring debuterade jag i DIF’s representationslag 1980, borta mot Hudiksvall. Jag hade vid något annat tillfälle varit med i truppen utan att få spela. Nu var jag med från start. På den tiden hette serien under allsvenskan division 2 norra, detta var i sista omgången och vi vann matchen med 2-0. Från och med det var jag bosatt i A-laget. Sedan ett antal år tillbaka, hade jag förändrat mina mål med fotbollsspelandet. Visst var det fortfarande med stolthet man som lagkapten ledde laget ut till match på Stora Valla 21 år gammal. Men det var landslaget och spel i en professionell liga som var min dröm. Hade tränat en vecka med Nottingham Forest som leddes av den legendariske Brian Clough , då topplag i engelska ligan och känt att steget inte var enormt. Jag lyckades dock inte riktigt med det att ta det där sista steget! Men jag spelade två säsonger i allsvenskan och representerade då en annan anrik förening, Elfsborgs IF. Men det blev till slut nedflyttning och jag återvände till Värmland och Karlstad BK, då i division 1. Degerfors hade under tiden ramlat ytterligare ett steg ner i seriesystemet och jag ville spela så högt upp som var möjligt. Dessutom lockade det att KBK hade min tränare från tiden i Degerfors, Dave Mosson.

Så småningom insåg jag att professionell spelare skulle jag inte komma att bli, inte heller landslagsspelare. Men jag hade en underbar dröm med mitt fotbollsspel. Även om jag inte lyckades med att förverkliga den fullt ut, så gav den mig så mycket på vägen.

Först på senare år har jag förstått vad viktigt det är att ha drömmar. Det tappade jag bort under en period. Nu drömmer jag igen! Den starkaste är att få hålla i en bok som det står att jag är författare på! Om jag ska lyckas med det återstår att se. Men arbetet med boken gör mig glad och lycklig. Känslan av att ha hittat tillbaka till Degerfors och Stora valla, att representera det röda vita laget har infunnit sig igen, det gör mig också lycklig!

När man kommit så långt här i livet att man kan ha lite distans till saker och ting, speciellt sig själv, tror jag att man är på rätt väg. Man tar inte bakslag så hårt som annars. Man gläds också åt eventuella framgångar på ett sundare sätt, både sina egna och andras. Något som jag idag har stor nytta av i min nuvarande yrkesroll som marknadschef och ledare på ett IT-företag.

Andra klubbar jag spelat för är IFK Ölme IK, Rännbergs IK och KBK Ungdom som jag spelade för senast i år (2005), i division 5.

12 minuter tog det innan jag sträckte mig och fick linka av planen! Så har det varit de senaste 6 till 7 åren så fort jag försökt att springa eller spela fotboll igen. Det känns verkligen tungt att inte kunna hålla på med det längre, ens i motionsform.

Istället gläds jag med barnen i deras idrottande. Fotboll, hockey och ridning är det som gäller för dem. En sak jag försöker överföra till dem är att om man verkligen älskar sin idrott, är det inte fel att drömma om att nå toppen. Resan på vägen dit är fantastisk, från början till slut. Så om man bara får vara med om en del av denna resa, kan man ändå ha stor glädje av den. De minnen, vänner, kontakter och erfarenheter man får på vägen har man nytta utav resten av livet.

Naturligtvis gäller detta inte bara idrott. Kärlek, skolan och arbete är andra viktiga områden i livet som omfattas. Jag vill påstå att den som inte vågar drömma, vågar inte leva!

Jan-Eric Bohm, författare